”I Estland är läsandets kultur stark. Jag tror att den till och med förstärktes under sovjettiden, då böckerna var så billiga. Det var en kulturform som stöddes och med hjälp av vilken det gick att upprätthålla det egna språket. Författare inflikade till och med dolda meddelanden i sina böcker så att estländarna kunde läsa om sitt eget språk och folk.
I Estland är läsandets traditioner mycket starka också för barn. Det estniska skolsystemet förutsätter att barnen kan läsa redan då de inleder sitt första skolår. Per år läser lågstadieelever fyra till fem korta böcker, och på högstadiet redan åtta hellånga.
Det är rätt mycket jämfört med Finland. Hurdan litteratur ungdomarna läser beror en hel del på läraren, men böckerna varierar mellan allt från Robinson Crusoe till Tolkien. I gymnasiet är det Shakespeare och Pusjkin som gäller. I Estland bekantar man sig med klassikerna redan som ung.
I Estland ordnar även biblioteken olika läsjippon och -utmaningar. Därtill arrangerar den lokala skolan i Tartu en skönlitterär recensionstävling, där elever tävlar om vem som kan skriva den bästa recensionen. Finlands institut i Estland är med på många hörn.
Vi samarbetar med lärare i finska och ordnar till exempel workshops i skolor. På institutet har vi även en bokcirkel i hybridform och ett diplomprogram i läskunskap för barn. Därtill håller vi på institutet ofta boklotterier och frågesporter där vi presenterar finsk litteratur.
Litteraturen i sina många former har varit viktig för mig sedan länge tillbaka. I september publicerar jag min första diktsamling med titeln Tarton sarjarakastaja (Tartus serieälskare). Diktsamlingen är en kärleksförklaring till Tartu, den gamla, livliga och bohema kulturstaden. Tartu är ett varmhjärtat ställe med en aktiv kulturkrets och blomstrande estradpoesi. Erfarenheterna jag har fått på scen och den uppmuntrande feedback jag har fått av publiken har gett mig mod att skriva en egen diktsamling.
Litteraturen har dock inte alltid intresserat mig. Speciellt i gymnasiet behövde jag reflektera över mig själv och vem jag är i förhållande till världen. En god vän introducerade mig till de ryska klassikerna och de tilltalade mig. Därifrån hittade jag vidare till tysk och fransk litteratur. Finsk samtidslitteratur blev jag på allvar bekant med först som litteraturstuderande.
Sedan jag avlagt min examen vid Tammerfors universitet har jag arbetat med allt från kulturhistorisk forskning till översättning. Jag hamnade i Estland av en slump efter att jag i slutet av 1990-talet deltog i ett finsk-estländskt litteraturseminarium vid Tammerfors universitet.
Till slut åkte jag som utbytesstuderande till Tartu universitet, där jag blev tvungen att klara av studierna helt och hållet på estniska. Senare såg min vän en arbetsannons från Finlands institut i Estland och på den stigen är jag nu. Jag har alltså gjort samarbete med institutet redan i flera år, men inträdde i min nuvarande tjänst som programkoordinator i augusti 2020. Utan avbrott har jag nu varit i Tartu i 15 år.”
Heidis bästa läsminne:
”Mest oförglömliga är sådana stunder då man inser att man inte är ensam med sina tankar, utan att samma problem och utmaningar redan har grunnats på i hundratals år. Skönlitteraturen är till stor tröst under svåra och osäkra tider. Litteraturen har många roller – den fungerar som både underhållning och terapi och utvidgar vår världskännedom. Många känslor och erfarenheter går att leva ut genom litteraturen utan att själv behöva ta risker.”
Heidis lästips inför Read Hour:
”Lucia Berlins (1936–2004) noveller, som på senare tid har fått många nya översättningar, är lysande. Handbok för städerskor är en modern klassiker där det händer en massa hela tiden. Berlins texter är tragikomiska – rentav vågade – men samtidigt också enormt tröstande.”
